Det var veckan där fredagen skulle infalla den trettonde. Helgen före hade min förkylning och problemet med ena knäet förvärrats och jag kände det var dags att ta tag i problemen då de följt med en längre tid… 

Förkylningen var en sak – en långvarig och seg förkylning går att leva med även om det är tråkigt i mitt yrke som musiker. Men när man kommer till en outhärdlig smärta när man går, när man sitter eller när man sover – då tar det stopp. Det var mycket att ta itu med på jobbet men på onsdagen bestämde jag mig för att vara hemma och vila upp mig. Det var bara att inse – det var inte reumakänningar i knäet – jag behövde kolla upp det lite mer.

Dagen före fredagen den trettonde fick jag tid till en ortoped. Åren som fotbollsspelare gjorde sig påmind och så också minnena om varför jag en gång i tiden slutat spela. Beskedet var att vi kanske kunde prova på någon veckas fysioterapi, men han trodde att en operation skulle följa inom kort.

Den här veckan var också den då Åland tillsammans skulle skramla ihop varma kläder och förnödenheter för människor som tvingats till flykt. Sånt gör att allt sätts i perspektiv. De egna problemen blir små i det stora sammanhanget. Jag hade ont – men kom till läkare och behövde inte fortsätta gå med smärta för att komma undan krig. Jag hade svårt att sova – men hade både säng, väggar och tak och inte att glömma: en tröstande och stöttande familj som fanns nära.

Så kom fredagen den trettonde. I vanliga fall en omtalad dag, särskilt för de skrockfulla.  Ännu en dag med smärta, men annars rullade den på ganska bra. Någonstans, då informationen sjunkit in, fanns både tacksamhet och hopp som kom med att förstå varför det skavt och tagit ont inne i knäet i flera år. Menisken hade visst ett ordentligt jack i sig och diskussionen om en operation gav på något vis en lättnad.

Så kom kvällen, fredagen den trettonde. En kväll då luften skulle gå ur mig – och många med mig. Länge har vi pratat om vad som händer i världen och hur hemsk situationen är att så många människor tvingas från sina hem och sin familj, att flyktinganläggningar i Sverige eldas upp… Och nu rann bägaren över med ett terrordåd i Paris där flera hundra människor dödats och skadats. Hotbilden och ondskan som så många medmänniskor försökt fly bort från, lyckades på något vis komma efter och kunde fortsätta förfölja människor. Till råga på allt verkar det också försämra chanserna för människor på flykt att hitta nya, trygga hem.

Veckan är slut. Som flera kvällar tänder jag ett ljus i mörkret. Ett ljus för offren i de olika terrordåden – inte bara i Paris. Jag tänder ett ljus för alla människor på flykt, för alla som dött längs vägen och alla som blivit kvar. Jag tänder ett ljus för barnen som vandrar ensamma – för familjer som splittras och för alla ensamma människor utan hem där ute i mörkret. Jag tänder ett ljus för hoppet om medmänsklighet och en bra framtid. Jag tänder ett ljus och vill ropa ut: I morgon är en ny dag – låt oss göra den bättre.