24. november 2017 · Kommentarer inaktiverade för Internationella dagen mot våld mot kvinnor (Tal) · Categories: Gemenskap, Inkludering, Politik, Våld · Tags: , , ,

Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.

Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.

Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.

Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.

För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.

Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.

Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.

Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.

Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?

Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.

Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.

Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.

Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.

För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?

Det skulle du vara värd!

 

 

/Helena Flöjt-Josefsson

Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor

Torget i Mariehamn 24 november 2017

17. oktober 2017 · Kommentarer inaktiverade för Med darriga händer och gråten i halsen · Categories: Politik

Och så en dag händer det. Jag sitter med en god vän i en rättssal. Hon sitter framför mig med darriga händer och gråten i halsen och berättar för vilt främmande människor, medan pennorna glöder för journalisterna. Jag tittar på, jag lyssnar – imponerad över styrkan att berätta om sin verklighet, sin rädsla, och sina hemska erfarenheter.

Att se henne svara på varför hon inte anmält den åtalade mannen tidigare, och om de brutna tårna faktiskt inte kan bero på något annat än att han stampat hårt och vridit om, är frågor som smärtar också åhörarna. Men det råder ingen tvekan om att den smärtan bara är en bråkdel både av den hon upplever nu i rättegången, och den hon berättar om att hon upplevt tidigare.

Det är säkert svårt för alla att förstå hur någon som man en gång älskat så högt kan förändras så att vardagen istället kommer att kantas av kontroll, hot, slag, spott och frihetsberövande, rädsla för sitt egna liv och för barnets.

Försvarsadvokaten lyfter att hennes sjukjournaler är inkonsekventa när det gäller orsaken bakom hennes fysiska skador, han ifrågasätter varför hon ibland sökt vård så långt efter att skadorna uppstått.

Min tolkning hänger ihop med hur det varit i hemmet. I början trodde hon säkert på honom när han sa att han aldrig skulle göra illa henne igen. Det kan hända att det också var hans intention, även om det sprack. Men det är inga konstigheter att en misshandlad som varit inlåst inte alltid kan söka vård i tid. Eller att en misshandlad, som är rädd för sitt liv, kanske inte heller vågar förklara ingående på sjukhuset om vad som faktiskt hänt. Till sist rinner bägaren över, och det blir svårt att hålla ihop historien och fortsätta försvara den som gör illa.

Försvarsadvokaten lyfter också att vissa våldshändelser hänt för närmare 5 år sedan, och betonar att de i tid ligger nära att preskriberas. Nästan i följande andetag berättar han att hon haft en avslutad, tillfällig, kontakt till psykiatrin för närmare 15 år sedan. Denna, menar han däremot, skulle kunna styrka att hon varit mentalt labil redan innan hon träffade denna man.

Jag ryser. Det hela får mig att tänka till om vårt samhälle. Idag pratar vi om hur viktigt det är att personer som behöver vård snabbt ska få hjälp, samtidigt som det bevisligen kan stämpla en på livstid. Preskriptionstiden för de flesta brott i Finland är kortare än 15 år – förutom när vi talar om t.ex. mord och terroristattacker. Det känns inte rimligt – varför preskriberas våld och övergrepp – när vård kan ligga kvar som en belastning för ett brottsoffer? Borde det inte även här efter avslutad behandling, finnas en preskriptionstid eller friskförklaringstid?

Är vi faktiskt beredda att ta konsekvenserna ifall människor blir avskräckta från att söka stöd av psykiatrin och istället mår dåligt?

Någonting är snett – mycket snett…

 

Helena Flöjt-Josefsson