Tidigare jobbade jag på Ams– och fick i jobbet möjligheten att träffa människor som flyttat hit, många som jag känner vid namn än idag. Av dessa har jag fått höra hemska historier om krig och förföljelse p.g.a. åsikter eller avsaknad av yttrandefrihet i sina tidigare hemland.
En del hade fått dela upp sin familj med hopp om att kunna återförenas och starta om i ett nytt land efter år av separation. Och alla, nästan alla är oerhört tacksamma över att ha fått en ny chans till ett nytt liv. Bland deras historier finns det flera som fördjupat min förståelse för hur upplevelsen kan ha varit under förintelsen och rasbiologins guldålder och vad som faktiskt händer på olika platser i världen även idag. Deras berättelser gav också en insikt i varför en myndighetskontakt kunde kännas som ett oerhört stort steg att ta för någon med en sådan bakgrund.
För en som inte själv upplevt krig, folkmord och förföljelse blir det lätt väldigt svårgripbart och abstrakt. Bilder, illustrationer och berättelser gör att man kan börja gripa tag efter något som kan ge viss förståelse, det är viktigt.
För många år sen då jag studerade vid universitet snubblade jag över boken ”Om detta må ni berätta” som skildrar hemskheter och människoöden inom Europas gränser 1933-1945. Titeln är slående; historia är viktig för oss, för allas vår nutid och framtid.
Önskan om att ingenting av detta onda skulle ha hänt ligger där och gnager i bröstet på mig, precis som hos många andra. Idag är Europa inte stolt över vad som hände. Många människor fick sätta livet till; inte bara fångar i koncentrationslägren utan också soldater på båda sidor i kriget och människor inom motståndsrörelsen.
Låt förintelsens minnesdag (Holocaustdagen, 27 januari) påminna oss om att inte bara framgångssagor behöver berättas. Att ta del av sådant som man önskar aldrig hade hänt innebär också en skyldighet som medmänniska. Vi måste också berätta om krigsbarnen, om människorna som sårades och människorna som blev kvar med minnena och saknaden. Att föra vidare berättelserna är en medmänsklig skyldighet för att minska risken för att historien ska återupprepas.
Men trots det verkar ”vi-och-de-tänket” smyga sig tillbaka och växa sig starkare inom Europas gränser och också speglas inom politiken. Det skrämmer mig.
Vetskapen om att historien inte kan ändras även om jag och alla andra skulle välja att blunda för den finns där. Även det faktum att de människor som har lidit har lidit. Alla människor bör inkluderas i ”vi människor”. Och frågan till den medmänniska som lider nu borde ställas av var och en av oss, inte ”någon annan” – finns det något jag kan göra för att lindra?
För inte så länge sen gick debatten het om tiggeri och hemlöshet och hur man igen – eller fortfarande – läser om problemet med de där ”tiggarna”, ”romerna”, eller ”zigenarna”. Utan att ha växlat ett ord med människan så döms hon eller han i skuggan av rörelsefriheten som EU givit med avsikt att öka chanserna till arbete för alla. Diskussioner om det är bra eller dåligt, rätt eller fel – med de där och hur de gör och att de inte hör hemma här? Diskussionen finns och för mig lyser varningsljus. Ifall du inte reflekterat över det förut gör det nu. Hur stort steg tror du att det skulle vara för dig själv och din stolthet att sätta dig ned utanför en butik för att hoppas få ihop till mat för dagen? Eller hur skulle du reagera om någon du kände satt på marken och sträckte fram en burk?
Grundtanken om att alla människor är lika värda är värdefull för mänskligheten. Avsaknad av empati och förståelse kan ge förödande konsekvenser. Vi behöver komma ihåg att människor än idag runtom i världen tvingas till flykt från krig och förföljelse. I ”vårt samhälle” debatteras om vi ska ha råd att vara medmänskliga och ta emot flyktingar. För mig är det självklart att människor solidariskt ska ställa upp för andra människor i nöd.
I Tove Janssons barnbok Vad hände sen? ställs en återkommande fråga. Symboliskt nog är det just när det är dags att vända bland, sätta något till historien för att gå vidare, som frågan ställs: Vad tror du att det hände sen? Utan att veta vad det står på nuvarande uppslag och vad det stod på tidigare blad så är det svårt att svara på vad som hände sen, men om man känner till det, så finns en logisk tråd och berättelsen knyts ihop. Händelsen kan förutses eller förstås i sitt sammanhang. Förutsättningarna för att få ett bra slut på berättelsen är att den berättas och att vi lär oss av vår historia.
Så snälla; för berättelserna vidare om förintelsen, folkmorden i Srebrenica, Kambodja, Rwanda…