Utanför fönstret piskar regnet, den snö som bidrog med lite ljus smälter undan och isen som gjort vägarna hala till och från, är än en gång på väg bort. Det är grått och mörkt, den vackra nordiska vinterdagen med blå himmel och gnistrande snö känns på något sätt lika långt borta som den dagen då marken äntligen ger efter för vårblommorna, som efter en lång kamp får bryta igenom och visa sin livskraft. Naturen befinner sig liksom i ett ingenmansland någonstans mellan vinter och vår.
Det är just då som tanken slår en att precis allt skulle bli bra med lite sol och värme. I det skedet inbillar man sig lite naivt att det måste vara mycket bättre för så många andra människor än vi som bor här uppe i det mörka Norden. Det blir något utav ett mantra, där sanningshalten på något sätt inte spelar så stor roll. Nej, istället blir resesidorna mer och mer välbesökta i jakten på en paradisisk ö med många soltimmar.
Många av oss glömmer bort hur bra vi har det, även om vi konsumerar extra D-vitamin i pillerform och febrilt försöker lägga undan lite pengar för att någon gång kunna åka iväg till sol och värme. Troligen är det under dessa perioder som man får höra flest människor som säger att de tänker flytta till varmare ställen på ålderns höst. Och man själv med hjälp av diverse ombokningar och planering, idogt sparande och mycket tur kanske lyckas pressa in en vecka solsemester i sitt schema. Med betoning på kanske.
Men tänk den gången man väl åkt iväg och tankat på med D-vitamin – har det inte alltid känts skönt att komma tillbaka? Till sitt hem, sina vänner och tryggheten. Resesidorna finstilta uppmanar till försiktighet; vissa gator ska man helst undvika, medan andra är sådana som man absolut inte får missa. Ficktjuvar ska man akta sig för och ha koll på glasen om man går ut på krog. Varningsorden åtföljs ofta med en text om att det är tradition att pruta för att få rätt pris på de varor man tänker köpa. Gatorna ja… de man absolut inte ska missa brukar vara de upprustade – fixade för turisterna, medan de andra är sådana som skvallrar om den andra sidan myntet. Kanske lika bra att fundera på konsekvensen av turismen tänker jag och läser några rader i Klas Lundströms ”Den här platsen faller samman – Reportage från den globala periferin” och får bekräftat att turismen inte alltid är hållbar för lokalbefolkningen. Lundström skriver:
Medan man färdas längs motorvägen som slingrar sig ut genom Manilas centrum mot landsbygden kan man skönja spåren av stadstillvarons ansiktslyftningar […] Under de urbana ansiktslyften drivs människor från sina hem, som jämnas med marken. […] Vart människorna som fördrivits tar vägen – utan ägodelar eller materiella minnen – vet ingen som tillfrågas, bortsett från att de verkligen har fördrivits från sina hem. Kvar står en rest vitmålad mur, där en lila text förklarar att ”regeringen har städat upp bland slummen och gjort staden renare”.
Det är inte precis något som står på resesidorna. Men varför gör ingen något? Kan folket påverka, på vilket sätt och till vilket pris? Jag påminns av att det inte alltid är så lätt eller säkert i alla länder. I reportaget tar han upp flera länder och jag börjar jämföra med listan på demokratiindex för 2014: Filippinerna på plats 50, Jamaica plats 48… Kanske skulle jag också jämföra med ett närmare turistmål när jag ändå har listan i handen, tänker jag. Grekland på 41:a plats, Turkiet plats 64 och Egypten plats 105… hm… Jodå, jag minns utrikesreportagen från slutet av 2010 då folket i Tunisien började kämpa hårt för att få demokrati. Det var då som massdemonstrationerna spreds vidare i Nordafrika och till arabvärlden. Demonstranterna var villiga att offra sina liv för rätten att få rösta och vara med och förändra det politiska klimatet i sitt hemland. Den kampen har vi haft också haft i Norden – även om det gått ett tag. Kan inte låta bli att tänka hur tråkigt det är att röstdeltagandet minskar. Det sägs att yttrandefriheten slits som mest då den inte utnyttjas och för att en demokrati ska fungera behöver den både underhållas och vårdas. Hur ska ett land påminna sina medborgare om att rösträtten är en rättighet som flera har dött för?
Jag tittar vidare på listan. De nordiska länderna ligger i topp. Norge kammar hem förstaplatsen. Därefter Schweiz, Sverige, Finland och Danmark. I rankingen granskas de nationella valen; om de är fria och rättvisa, hur rättssäkerheten för väljarna ser ut, hurdana influenser från främmande makter som finns på regeringen och vilka möjligheter medborgarna har att påverka politiken.
För ålänningar finns chansen att rikta en skrivelse direkt till sin kommun om man tycker att något bör behandlas och diskuteras, det räcker med en person – för att styrka kan man förstås samla namn också. Genom ett åländskt medborgarinitiativ och namninsamling med 1000 namnunderskrifter kan frågor lyftas till Ålands lagting. Lagtinget är skyldigt att utan dröjsmål ta upp ett medborgarinitiativ till behandling. Ålänningar och finländare kan även göra ett medborgarinitiativ för att rikta det till riksdagen – men då krävs 50 000 underskrifter av röstberättigade medborgare. Sedan medborgarinitiativet började samla in sina namnunderskrifter elektroniskt i riket så har fem initiativ fått tillräckligt många namnunderskrifter för att behandlas i riksdagen. Namnlistorna har gällt skärpt straff för rattonykterhet, önskan om att skolan ska ha valbar (inte obligatorisk) språkundervisning i svenska, ändringar i energilag och upphovsrättslag. Överlägset flest namnunderskrifter fick medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag, denna röstades igenom i riksdagen i slutet av 2014. Dagens möjligheter att via sociala medier och elektroniska forum snabbt sprida sitt budskap för att få namnunderskrifter möjliggör att nå upp till detta antal, även som ålänning.
Sedan april 2012 finns också möjligheten att ta upp frågor på EU-nivå genom medborgarinitiativ. För att ta upp frågorna på i parlamentet krävs 1 miljon underskrifter från minst en fjärdedel av EUs medlemsländer.
Så jag återkommer till frågan, var finns paradisön: Jag landar i att njuta av nuet och att jag är härvarande på denna för tillfället gråa ö, accepterar att jag får äta lite D-vitaminer när det är som mörkast och tänder ett ljus för att det just idag råkar vara lite regnigt och grått. Jag kryper ner i soffan och konstaterar att den här ön som jag befinner mig på nu inte alls är så tokig. Här kan jag njuta av flest soltimmar i Norden, här finns ett system med god undervisning och utbildning så att man kan tycka till och sprida sina åsikter via ett ganska välutvecklat nät och där det finns bra tillgång till datorer. Även datakurser för äldre hålls. Polishandlingar och annat kan beställas över internet och myndigheterna finns för att hjälpa alla. Tja, var är paradisön om inte här?
Helena
Publicerad 09.02.2015 i den nordiska nättidningen DiaogWeb: http://www.nordvux.net/content/id/12114/tankar-i-gratt